Jag börjar med o ta tillbaka det jag skrev i söndags. Har nu pratat och fått information från personen som i de här fallet eller ja, personerna - som i det här fallet detta riktade sig mot. Tar tillbaka de jag skrev.

Men till ämnet, jag funderar på när ett SM brons slutade vara en bedrift? När de blev något att håna istället för något och vara nöjd över? Jag funderar på när de blev viktigare att ett särskilt lag inte vinner än o vinna själv? När fan blev de så in i helvete personligt? Att man inte kan unna någon annan att vinna? När? För i mina ögon, när de var så jämnt som de var i söndags så har ju alla 4 lag bevisat att dom är något o räkna med eller? Jag kan bli förbannad på mig själv att jag hade så höga krav på mig o Sebbe. Varför är de vinna eller försvinna? Vad hände med ära? Och kämpaglöd? När slutade de betyda något? De var fan inte bara Alleby som satte dom kraven på sig själva, andra människor sätter dom kraven på oss och på andra lag. Återigen är man tillbaka i att de som sitter på läktaren uppenbarligen är de som rider bäst?!

Jag orkar inte bry mig längre. Vinna är inte allt, förra året var turen på vår sida med ett halvt poäng i år var turen på Alingsås med ett poäng! Så är de? Ska vi inte istället vara glada att vi fått så många bra lag? Nu är de bra.

Grattis Alingsås!
/C