de enda som faktiskt räknas

Tisdag morgon och de är strax dags och sticka och jobba, lyckligtvis börjar jag inte försen 12 idag så har faktiskt lite tid och hinna mocka hos bägge hästarna innan jobbet, vilket sparar mig otroligt mycket tid i eftermiddag! Gött! Så hinner jag rida bägge efter utan och känna någon stress, älskar sådana dagar när allt känns välplanerat och med mycket tid, stress är verkligen skitjobbigt! Så de så..
 
Har tänkt lite på de där från igår, båda inläggen faktiskt. Och hur viktigt de faktiskt är att man kommer ihåg att man är i stallet för sin skull och för hästens skull inte någon annans, jag menar jag åker ju till stallet för o ta hand om Ninja, inte för och träffa folk? Mina riktigt vänner är inte dom jag träffar i stallet varje dag, de är dom som tar kontakt med mig även utanför stallet och som finns där hela tiden. Och stallet är faktiskt bara en plats där man har sin häst, och i de här fallet är de kanske lite annorlunda då vi bor vid stallet men oavsett så är jag där för min underbara  häst.
 
Förr när jag hade vänner som åkte med mig ut på tävling osv var de lite annorlunda, alltså då menar jag att Therese också var ute o tävla samtidigt som mig, även Jenny o Klara. Alla 3 har flyttat från Alleby, eller ja.. Jenny har ingen häst och de andra 2 har flyttat, Olivia som är en av mina närmsta vänner har sålt sin ponny, och min andra närmsta hälft Josefin har också slutat och rida nästan helt o hållet. Klart de känns tomt när dom du står närmst försvinner från dig där du spenderar som mest tid. Visst har vi några helgoa människor där som jag gillar hur mycket som helst, men de är inte samma längre. Jag älskar o tävla och saknar o ha någon o tävla med.
 
Jag byter klubb delvis för att jag känner att jag saknar tävlingskompisarna, ett lag och tävla med och för, sammarbetet, teambuilding och hela slanten. Jag är en lagspelare mer än något, visst är individuellt kul, men inget går upp mot att rida i ett lag där alla har roligt och stöttar varann! Jag saknar de, för tillfället så finns de inget sådant på alleby, jag känner ingen stöttning och ingen gemenskap, så varför stanna och tävla för en sådan klubb? Jag älskade och rida för Alleby, men de gör jag inte längre. Så jag byter inte för att jag bara tycker de skulle väl vara kul, nej nej jag byter för att jag vill ha gemenskapen, stöttningen och sammarbetet. Inte säkert jag hittar rätt första gången men då får jag väl testa mig fram.
 
Ha en fin dag!
 



Kommentarer
Postat av: Lisbeth

Som bra gymkhanaryttare MÅSTE man ju vara lagspelare, så då är det väl inga konstigheter att du ÄR det. Ge Ninja -och dej själv! - en kram från mej.

2012-09-04 @ 11:29:20
Postat av: Josefin

Hej hej :)
Känns nästan skönt att någon är i samma sits som en själv, då känner man sig inte lika ensam längre :P.

Det är precis samma för mig, Sara som är den sista kvar som jag tävlat med skall sälja Icci nu så jag blir "ensam" kvar, så jag har också tänkt lite på klubbar. Vill ju självklart tävla för bulycke egentligen, men vi har för få folk på de lite högre nivåerna som div 1 och eliten. Innan har det varit jag, katta, sara och anna och det har varit as kul, och man åkt på meeting ihop och tävlat i lag, hoppat tillsammans på helgerna och så. Så det är rät surt nu när man åker själv på alla tävlingar och meeting och har ingen att träna med.

Så om jag byter så är det endast för lagtävlingarna, typ div 1 till hösten, och tävlar för bulycke normalt. Så säg till mig vad du funderar över, hade varit kul om man kände någon om man nu skall byta :)

/ J

2012-09-04 @ 12:36:38
Postat av: Hanne

Shoot -hittar man ingen stig man vill gå på i skogen får man och en egen stig. :)

2012-09-05 @ 19:46:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0