När man är ung, barn eller ungdom så får man klart och tydligt lära sig att vuxnas ord gäller, för dom kan och vet mest. Dom vet hur man ska uppföra sig, dom vet hur man beter sig, dom ska kunna det, dom har lärt sig det. Eller? Jag blir alldeles för ofta påmind om hur fel det faktiskt är, jag vet att jag fortfarande anses vara ny och ung i vuxenåldern men det betyder verkligen inte att dom åren jag har med mig inte betyder något. Man ser och man lär sig verkligen och se hur ofta barn eller ungdomar kan ha så mycket mer vett innanför pannbenet än många vuxna. Det är för mig pinsamt att det finns 40+ are som fortfarande har svårt att bete sig som äldre än 14 i vissa avseenden. Pinsamt! Hur gammal är man ungefär när man inser att man aldrig kommer vara fläckfri själv? 6? 7? 11? 14? Ja visst måste det vara någonstans innan 15 iallafall, åtminstonde är väl det så i de flesta fallen. Uppenbarligen inte alla. För det finns fortfarande oförlåtande människor som beter sig som dom aldrig gjort ett felsteg i hela sitt liv. Det måste vara jättesvårt och ha den ångesten på sig hela tiden, att man bara måste vara perfekt annars får man ju faktiskt inte dömma andra som gör felsteg, eller? Dubbel moral på hög nivå annars anser jag.

 

Jag tycker att de finns vuxna (när jag säger vuxna pratar jag 40+ just nu) som beter sig så barnsligt att jag skämms över dom tills jag nästan själv rodnar, knepigt kanske men det är verkligen exakt så illa. Och det värsta är att jag gått från och se upp till en del vuxna, haft dom som förebild, till att vara livrädd att bli exakt som dom. Livrädd. Ett liv med den ångesten och det omogna beteendet är något av det sista jag vill växa upp till. Osammanhängande inlägg kanske, dom blir det ibland när jag skriver ner vad jag tänker utan o direkt tänka efter, men jag tror ni fattar vinken.

 

Tack för mig.

/C