Man kan ta en viss mängd kritik och skit, vissa orkar mer än andra. Jag blir oftast väldigt arg eller irriterad när jag får ta skit, kritik däremot kan jag ta rätt mycket, jag vill inte säga att jag alltid håller med och ja ibland har jag ursäkter eller bortförklaringar. Men vid tex träning tar jag mycket kritik utan o bli ledsen, jag tar in det och ältar det om o om igen. Jag är hård mot mig själv och tycker aldrig jag presterar tillräckligt bra, jag kan vara nöjd och tycka saker gått bra, men det är aldrig tillräckligt. Det känns som det aldrig är tillräckligt för andra så det är inte tillräckligt för mig. Men oavsett hur bra/dåligt man tar kritik så finns det en gräns för alla. Det får vara nog någonstans, dessutom behöver alla lite bra feedback och lite beröm i kritiken, alla behöver det. Lite uppmuntran.

 

Här får man ingen uppmuntran, här är man aldrig tillräcklig. Inte änns dom som är bäst är tillräckligt bra för folk här. Det är inte okej, det känns inte bra. Jag trivs bra här, jag gillar mina fasta lagkamrater, dom är helt underbara! Jag älskar o tävla och det får jag göra här. Men, jag kan bara ta en viss mängd. Familjen jag bor med tycker att dom är bra, väldigt bra. Skulle nog säga att dom tycker dom är bäst. Och är sådär obehagligt kaxiga. Dom är bäst o alla andra är skit, det är precis vad dom säger. Precis.

 

Och vårt lag är bara ett annat skitlag som du skiter i, där dom gång på gång sätter in ryttare som dom säger sig tycka synd om, dom tycker synd om dom så dom får rida med oss. För det är skitsamma hur det går för oss, vi är bara ett annat skitlag. Så vem bryr sig?

 

Så jag kanske åker hem.. Jag kan bara ta en viss mängd.. Jag kanske har ett stort ego eller något som tänker så, det kanske är mig det är fel på. Men just nu är jag alldeles för nedtryckt för o bry mig. Känner mig alldeles för otillräcklig.

 

/C