Varit på Borås Ridhus idag och kollat på Grand Prix hoppningen, 1,55 m högt.. Jäkligt högt alltså, oxrarna är lika breda som jag har i längd mellan mina handleder. Rätt sjukt? Trippelbarren ställde vi oss aldrig i men den var ju ännu bredare så vet inte änns om jag hade velat veta hur bred haha. En dag vill jag också hoppa 1,50, och det ska nog kunna gå så länge inget dumt kommer ivägen. Jag älskar och åka och kolla på hoppningar som denna, man blir så otroligt motiverad och inspirerad av att se alla dessa fantastiska ryttarna och såklart hästarna bara flyga över hindrena, det är bara så jäkla wow. 

Man ska aldrig sluta drömma, man vet aldrig vad som finns kring hörnet. Det enda jag vet av ren fakta är att man inte ska slösa bort sin tid på hästar som inte vill eller kan göra det du vill göra. Det finns så mycket hästar där ute som älskar att hoppa och som inte vill något hellre än att åka ut o tävla, så varför slösa bort sin tid på dom som inte tycker det är kul eller dom som inte passar till just tävling. Jag tror man får vara försiktig för att sätta för mycket hjärta till det hela, och det är nog jäkligt svårt. Man älskar ju dessa små liv (snarare stora men ändå) utav hela sitt hjärta, men någonstans måste man också våga sätta sig själv först!

 

Man ska nog passa sig från rädsla också, rädslan att misslyckas kan ta över och utesluta din vilja att försöka. Jag bestämde mig för inte så längesen att sluta vara en sån jäkla mes. Sluta vara rädd för att hästen ska stanna eller att man ska lägga dom fel. Det händer, men livet och hästarna och alla tävlingar går vidare ändå. Blir det fel får man ju helt enkelt bara fortsätta tills det blir rätt.

Plötsligt händer det, poletten trillar ner och man vågar släppa taget om hästen som inte vill. Eller släppa taget om rädslan som bromsar både motgång och medgång. Det är nu eller aldrig.

 /C